torsdag 5 mars 2015

Distans + branta backintervaller. framfotsrunda 273.

Var nära att ställa in dagens pass, då det inte känts så bra i foten under dagen, måste ha hänt något under gårdagens hoppövningar. har haft samma känsla förr och särskilt när jag höll på med innebandyn. det är precis som det sätts in en kniv i framsidan på vristen, där foten går över i underben. Men bara i vissa lägen, det brukar komma plötsligt men också bara försvinna hux flux, ibland efter någon dag ibland som idag, att det försvinner under passet, eller uppvärmningen. Men istället så hade jag under hela dagens pass lite känningar där jag hade stressfrakturen för 14 månader sedan, över tårna på högerfoten. Men det är mer molande och gör aldrig riktigt ont.

Det är svårt att veta om man som jag kunde idag, springa igenom känningarna eller om man som det hänt någon gång, att man drar på sig någon skada. det är hårfint många gånger. Men jag har märkt nu efter någon månad med hoppövningar att det är riskabelt att köra dom dagen efter ett intervallpass. då är kroppen inte redo. Fast som jag tränar nu med 3 lite hårdare löppass i veckan så passar det aldrig, finns bara en dag över i veckan och det tror jag är för lite. Så nu är jag lite konfunderad, kanske att jag ska köra lite hoppövningar i samband med dom korta intervallerna på tisdagarna i stället. då blir all belastning en och samma dag och fötterna får åter 2 dagar på sig att komma i form, lagom till nästa löppass.

Hade tänkt mig 500 meter långa flacka backintervaller insprängt i distanspasset på 10 km, men måndagens snöfall låg fortfarande kvar på vissa ställen och mitt i den tänkta intervallbacken var det omöjligt att springa med lite mera fart och tryck i steget. så det blev till att ändra fokus. De branta korta backarna var däremot helt snöfria och det var tydligen meningen att jag åter skulle springa de mjölksyraframkallande backarna ännu en gång. Var ju helt slut efter förra torsdagens pass. Men nu hade jag inget val. Så jag körde på, hade faktiskt en lite bättre känsla denna gången,

Försökte tänka positivt i de tuffaste delarna nära slutet när det gjorde ont i låren. Tänkte, så ont gör det inte, blicken upp mot toppen, inte så långt kvar, snart får du vila, det gör inte lika ont som när du har gjort rotfyllningar, eller hur? Nej, det är klart men jag vill ändå stanna nu. Ja men snart är du uppe, kom igen nu. Du vet att det känns skönt efteråt. När du sprungit 3 stycken så har du gjort hälften. Kom igen lite nu. gör det verkligen så ont som du säger? Just det, du kan om du bara vill. Det är kontrasterna som gör att det är mening att leva, vill du leva i mellanmjölk hela tiden? För njutningen efteråt är exakt lika hög som smärtan är under passet. Som en pendel, det vet du eller hur? Dessutom är det torsdag och snart får du vila ut lite. Det här fixar du, du vill ju inte vara sämre än förra veckan? Så går tankarna i backen. Samtidigt på toppen är det en fantastisk utsikt. Långt borta kan man se den nedåtgående solen, det var lite kallare än väntat men ändå ligger det förväntan om vår i luften.

Dagens backintervaller med Garmin

Kollade efteråt hur det gick för en vecka sedan, och jag körde några sekunder snabbare denna gången. Man blir bra på det man tränar. Men det går inte att köra alla olika pass samtidigt, det gäller att sålla och välja ut dom man tror passar bäst, i dag hade jag på känn att de lite flackare skulle passa bäst men naturen ville annorlunda, naturen brukar ha rätt. Jag blev nästan lika trött som förra gången under dom sista 2 kilometerna, i sista uppförsbacken nästan svartnade för ögonen. Pulsen är inte speciellt hög men musklerna är tomma på energi. En märklig känsla som jag bara fått under dessa pass. Kan vara så att den kuperade terrängen de sista 2 km drar ur det sista ur kroppen, eller så är det torsdagssyndromet?!

I går körde jag rodd + Ct, 20+20 minuter, 200+185 watt. Därefter lite hoppövningar. Har känt någron dag innan och igår att det varit en förkylning på gång men i dag torsdag kändes det lite bättre igen i kroppen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar