söndag 4 januari 2015

Avbrutet långpass, framfotsrunda 247.

Det verkar vara svårt för mig att få till ett långpass nuförtiden. Det är över en månad sedan sist. I dag kändes det bra fram till knappt 12 km, men sedan var det stopp.

Vill varna otåliga läsare att detta inlägg blev rätt långt, men ingen tvingar er till att läsa, bara det att när man är frustrerad så finns det så mycket ord som vill ut ur en.

Det var nästan exakt ett år sedan jag fick stressfrakturen i högerfoten, också den kom i samband med lite längre sammanhållen ledighet. Då finns det möjlighet till att öka träningen. Kroppen återhämtar sig på ett bättre sätt. Har känt mig pigg i kroppen hela julledigheten och även kunnat köra dubbla pass vissa dagar, men då har jag varit tvungen att byta träningssätt. allt har rullat på som jag tänkt mig. Men även om musklerna hinner återhämta sig så är det värre med senor och ligament och leder. Det är där det brister för min del. Jag håller på att lära mig den hårda vägen.

I ungdomen var det inga problem att köra på varje dag tills man stupade av trötthet. Minns särskilt på vintrarna när det var en spolad is på grusplanen utanför där vi bodde. Vi var där hela dagarna och spelade bandy och ishockey. Det var först vid 10 på kvällen som vi var tvungna att lufsa hem då vaktmästaren släckte ljuset. När man väl kom hem så var man så trött att man ofta somnade med kläderna på så fort man fått lite mat i sig. Men dagen efter var allt som vanligt igen och man körde på likadant. Så har det varit för mig i princip upp till 40 års-åldern med några mindre skador i rygg och en del stukningar i samband med innebandy som undantag. Men dom skadorna var mer konkreta och gick att härleda orsaken till mycket lättare. Och efter någon veckas vila så var allt som vanligt igen.

Men nu när jag börjat satsa lite mer på löpningen så märker man att det är inte lika tydligt längre och det är svårt att härleda och förstå orsakerna. Det är mycket molande symptom och det kommer och går. Ofta funkar det att springa ändå och när jag fått andra skador under tiden och varit tvungen till lite längre uppehåll med löpningen så har de långvariga lite tystare skadorna/känningarna ändå inte velat gå över. Inte ens när jag hade 6-7 veckors uppehåll. Så det är väldigt svårt att veta om man ska vila sig igenom en känning eller prova att springa sig igenom den.

Jag är snart 47 år och åldern gör att man måste vara noggrannare med allt. Det märkte jag tydligt sista åren med innebandyn. Jag fick jämnt ont i ryggen och var stel och stum efter 15-20 minuter av de passen, blev dessutom allt långsammare. Tappade gnistan för den sporten som legat mig kärast om hjärtat alla åren. Så det var med vemod i sinnet som jag till slut gav upp innebandyn helt. Under tiden hade jag alltmer börjat satsa på löpningen. Men den kom alltid i andra hand. När jag så för 1,5 år sedan bytte teknik i löpningen så började problemen komma. Jag visste att det skulle bli problem men inte så här stora. Fast jag hade egentligen inget alternativ. För jag hade inte kunnat fortsätta med hällandartekniken om jag ville utveckla fart och längd på passen. Jag hade enorma problem att springa längre än 15 km med den tekniken, upp till en mil funkade. Fick ont i knä och höfter av att landa så.

Det finns dom som sagt att det tar upp till 4 år att vänja kroppen vid ett nytt sätt att springa på. Det trodde inte jag på första gången jag läste det. Men jag är nog tvungen att revidera den åsikten. Nu har jag själv hållit på i 18 månader och skador och känningar staplas på varandra. Få är rundorna då jag är helt fri från känningar. Men också få rundor där det ändå inte känns möjligt att springa. Och det är det som gör det så svårt. För när kan man fortsätta? När ska man vila? Vilka pass ska man köra? Vilken distans? Underlag? Skor? Hur mycket alternativ träning? Det finns oändliga möjligheter och kombinationer. Jag har nu 14 olika par skor. Förr om åren har jag alltid slitit ut ett par i taget. Bytt var 3:e år ungefär. Enkelt och okomplicerat. Men som sagt, det går att krångla till och komplicera det mesta här i livet.

Det viktigaste för mig är inte att jag ska bli bättre hela tiden, det viktigaste är ATT kunna träna och ha känslan av att må bra av träningen. det får inte bli ett tvång eller kännas tungt inför eller efter passen. Jag har sedan jag började omställningen sällan känt att det ska bli tungt. Tvärtom, jag har sett fram mot varje pass. Speciellt eftersom jag har så många alternativ att välja på. Men, just därför är det så lätt att det blir för mycket löpning. Jag känner mig pigg i kroppen men leder och senor är inte tillräckligt starka. Därför dessa ständiga bakslag och steg tillbaka.

Att jag fick avbryta dagens pass är inte så konstigt när man tittar i backspegeln. Frågan var väl mer, om när, under dagens pass det skulle ske, inte att det skulle ske. I fredags körde jag tröskel/intervall på löpband, kändes okej. Stiglöpning i går, kändes helt okej, lite stum i benen i slutet. Men körde ändå lite avkortat just därför. I dag kände jag mig pigg inför och tog god tid på mig. Värmde upp ordentligt och var noga med att ha liniment och vadvärmare på mig. Hade Salming Distance i dag. De kändes väldigt bra sist jag körde med dom. Har helt slutat springa asfalt sista tiden. Antingen på band, stig eller elljusspår, gärna kuperat. För att få variation i steg och hållning. I dag hade jag tänkt mig två rundor av Spånenmilen. Det kändes helt okej på första milen, lite svårt med frånskjutet i vänsterbenet i uppförsbackarna. Men så har det varit i över ett år nu. Skorna kändes bra och tempo var 4:42 första milen, något för högt. Hade nog varit bra om det legat på 4:50-5:00 egentligen. Men kuperingen gör att det blir lite svårare att hålla jämnt tempo. Hade egentligen inte ont någonstans och andningen var så lugn att det inte ens blev 4-taktsandning. Stannade till vid bilen efter första varvet. Drack lite vatten och det kändes bra kroppen. Stramade lite i vänsterhälen, men absolut inte mer än det brukar. Så efter någon minut gav jag mig i väg på andra varvet. Kom iväg bra och kände inget speciellt. Men så efter 11,5 km totalt så var det några tvättbrädebackar i rad. Och efter dessa kom det en kraftig känning i vänster hälsena eller vad, ungefär 10 cm ovanför hälen. Som ett hugg ungefär, men det försvann lika snabbt som det kom, bara någon sekund som den flämtade till. Jag blev genast observant och lite modfälld. Det gick ett 50-tal meter till sen kom det igen, samma hugg. Jag stannade direkt. Så fort jag stannade försvann det. Sträckte ut och masserade. Försökte framkalla via stretchning, men det kom inte, bara lite svagt molande. Väntade någon minut till och var rätt uppgiven. Förstod att det inte skulle funka. Men ville ändå göra ett försök. Kom iväg igen, men nu var jag så orolig för att det skulle hugga till så jag sprang och spände mig helat tiden, löpningen var inte avslappnad som den ska vara utan jag var som en spänd fiolsträng. Det började strama lite i vaden/hälsenan. Svårt att härleda exakt. Men inget hugg. Fast redan efter 50 meter så bröt jag. Ingen mening att förstöra sig.

"Tvättbrädebackar" 


Nu har det hänt ett antal gånger att jag brutit ett pass. Varje gång kommer det först en känsla av panik. Sedan går den över i missmod och ledsamhet. Man känner sig så eländig, på väg, gåendes till bilen eller cykeln. Man försöker hitta orsaker direkt, men när man har så mycket olika alternativ att välja på varför det gick snett just idag så blir det bara ett virrvarr i huvudet. Än den ena orsaken än den andra. Nu fick jag gå en kilometer ungefär, det gjorde inte ont alls att gå, alltid något positivt. Men jag fick åter avbryta ett långpass. Det gjorde mig besviken initialt. Men sedan så lugnade jag ner mig en smula och inser att det är bara att bryta ihop och på bästa sätt analysera i lugn och ro vad som gått fel.

Under första varvet idag, när allt var frid och fröjd, så formulerade jag åter tankar på hur jag ska lägga upp löpningen, jag har gjort det innan, när jag har varit på väg uppåt eller känt att nu är det på rätt väg. Det har gått ut på att jag ska köra på i 3-dagars sjok. Dag 1 ska vara ett tufft intervall eller tempopass. Dag 2 är det mening att jag ska köra stiglöpning, med andra skor och helt annan teknik för att vila "intervallmusklerna". Sedan dag 3 så är det dags för ett lugnt långpass. Därefter en vilodag. Så ska det snurra på i perfekt värld. Tanken är att jag efter känsla sedan ska variera hårdhet och längd på de olika passen. Men i den ordningen i alla fall. Då tycker jag att jag varierar mig så mycket det bara går. Men jag är inte där ännu. Det blir åter till att gå tillbaka till varannandagslöpning, när jag väl kan springa igen.

Vy över sjön Spånen när jag i eftermiddag promenerade sträckan jag sprang i förmiddags.


Känner ändå att det inte finns någon väg tillbaka till det gamla löpsteget, jag kan inte gå tillbaka till att börja landa på hälen igen. Jag har försökt någon gång att springa som jag gjorde innan men kroppen har glömt hur man gör. Det är "redan" så djupt inrotat att foten ska landa under kroppen i stället för långt framför så det är svårt även om jag verkligen anstränger mig att göra det.

Dagens avbrutna långpass


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar