lördag 8 november 2014

Bra långpass i Alvestatrakterna, 22km i 4:57 tempo. Framfotsrunda 216

Har haft en tung vecka på jobbet, novembermörkret ligger som en blöt, kall filt och det är bara början på november, regnet faller nästan varje dag och det är svårt att se ljuset någonstans.
 Har ändå haft min ljuslykta i träningen hela veckan och kvällarnas pass har varit så befriande och upplyftande om man bortser från löpbandspasset i onsdags som blev en liten besvikelse med dom nya Salming distance skorna.
 Dessa tränings pass är som att komma hem och på nått sätt finns det en trygghet i att få svettas en stund varje dag, blir som en mental dusch, alla motgångar och besvikelser runt omkring i tillvaron förminskas till just de bagateller de är, som att man får på sig ett par glasögon som rättar till skärpan.

Märker allt mer att det är träningen i sig som är viktigast för mig, visst har jag mina mål men allt eftersom år läggs till år så blir prestationer och tider av allt mindre betydelse. Jag inser att det är lite väl sent att slå några rekord eller genomföra stora bedrifter som bygger på hård träning. Jag har inte riktigt en kropp som håller för den hårda träningen man måste underkasta sig. Det är så lätt att träningen glider över i ett tillstånd som nästan kan betraktas som sjukligt.

Idag vaknade jag med lite ömma vrister och en lite tråkig, molande känsla i vänsterhälen. Trots att jag inte sprungit sedan i onsdags. Var nästan på väg att ställa in det numera obligatoriska långpasset. Men efter lite velande hit och dit så fick det ändå bli ett försök. Det blev Adidasskorna, de nya. Nu med den nya snörningen som dom visade i Runners World, där man använder även det översta hålet och bildar en ögla där sedan andra sidans snöre träs. Foten ska på detta sätt bli mer stabiliserad i skon.
Och idag kände jag inte alls så mycket besvär, började komma lite svagt efter 18-19 km, men det kan varit inbillning för det var inga problem att slutföra passet.
Höll ett lugnt tempo, 5:00 tempo var målet för dagen, nu är jag mer disciplinerad och börjar inte springa snabbare efter ett tag. Märker dock att om jag inte tänker på det gärna vill glida in i ett 4:40 tempo, det verkar vara mitt defaultläge på lugna pass. men den farten är för hög om jag inte vill slita för mycket på kroppen.
Passet kändes väldigt bra, inga stora problem med hälen, bara lite lätt molande ibland. Kände att andningen var väldigt kontrollerad och kände mig bara lite trött de sista 2-3 kilometerna.


Det bästa är ändå den positiva mentala känslan som infinner sig. Lördag och nästan hela helgen kvar, det bildas positiva tankar som likt varma sommarvindar blåser bort dom dystra negativa regnmolnstankarna som förmörkat mitt sinne nästan hela veckan. Hoppet tänds och framtiden är åter ljus och full med möjligheter. Då känner man enorm tacksamhet. Att genom ett lugnt, långt löppass få denna enorma mentala kick är fantastiskt, just i de ögonblicken är det svårt att önska sig något ytterligare.

Dagens pass

Har nu kört på hela veckan med endast lugna pass, ingen högintensiv löpning. I förgår blev det ett cykelpass, det var väldigt längesedan. Körde på i 200watt i 50 minuter. Pulsen låg mellan 120-130. Blev rejält svettigt ändå. Kändes helt okej i benen. I går körde jag som vanligt med rodd och ct, samma som vanligt, 175 watt på båda maskinerna i 20 minuter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar