torsdag 30 oktober 2014

Tempopass, 2 varv runt Växjösjön. Framfotsrunda 212.

Var en perfekt kväll för löpning, 5-6 grader helt vindstilla, klar och hög luft. Var som vanligt lite seg inför passet och väntade in i det längsta med vilken typ av pass jag skulle köra.

Första kilometern i nerförsbacke gick lugnt och fint, kändes helt okej i fötterna, bara lite lätt molande i vänsterhälen. När jag kom fram till Spåret runt sjön så stannade jag och gjorde lite uppmjukningsövningar för fötterna.

Sen drog jag iväg, med en lätt känsla trots allt, hade bestämt mig för 4-takts andning och tittade aldrig på klockan under passet för att kolla farten. Men på första varvet kändes det väldigt lätt och fint. Känslan var sen att jag ökade farten på andra varvet och de sista kilometerna var snabba. Så kändes det, som ett progressivt pass rent fartmässigt.

Dagens runda

Men när jag efter mycket strul fick rundan uppladdad så visade det sig att farten varit extremt jämn, från 4:05-4:08. Det kändes som jag öppnade i 4.15 tempo första kilometerna och avslutade i 3:50 ungefär. Men det gjorde jag tydligen inte. Sista kilometern tryckte jag till lite extra, de sista 350 meterna gick i 3:40 tempo. Då blev det riktigt jobbigt. Rundan var annars väldigt kontrollerad, lugn och fin 4-takts andning första 9 kilometerna. Sista kilometern tog jag i lite extra och gick över till 3-takt, men har som så många gånger innan, svårt att få den kontrollerad och framför allt är det svårt att få till en jämn fartkänsla. Detta är oprövad mark för mig och det behövs massor med pass och träningar i dessa farter. Men jag har svårt att tänka mig att springa mer än en mil med den ansträngningsnivån. Så detta passet som jag trodde var ett progressivt pass blev mot min upplevda känsla i stället ett tempopass. Pulsmässigt var det däremot progressivt, men först sista 2 kilometerna som pulsen gick upp, resten av rundan var den stabil, mitt i det så förargliga "svarta hålet".

 Kan vara så att känslan blir lite annorlunda eftersom det inte var riktigt mörkt när passet började men allt eftersom mörknade det och då brukar jag få den känslan att det går snabbare än vad det egentligen gör.

När jag springer i denna farten känner jag hur mycket bättre både steg och hållning blir, allt faller på plats på något sätt. Men det är omöjligt att träna så här hårt på varje pass, det håller inte min kropp för.

Detta kallar jag för dubbelpass, löpning 2 dagar i rad, medan de mer initierade kör 2 pass en och samma dag. Hade varit roligt att få testa det under en period. Men just nu känns det rätt avlägset. Hade en lite molande känsla i vänsterhälen inledningsvis men under själva tempodelen kände jag inget. Det är väldigt sällan jag känner besvär i de lite högre farterna.

Om jag jämför med gårdagens distanspass på bandet så var detta av en helt annan värld. Tiden gick dubbelt så fort. Det är inte mycket som slår utomhuslöpning en klar höstkväll. Detta passet gav verkligen energi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar