lördag 20 september 2014

Musikmilen, tävling. Tid:39:01. Framfotsrunda 192

Blev en bra tävling och jag är nöjd med både resultatet och själva känslan. I går var jag lite tveksam då jag känt lite i högervaden, Men efter en bra natts sömn så kändes det bättre i dag på morronen. I gårkväll blev det två Erdinger starköl på kvällen. Det gav mig en avslappnad känsla under kvällen och gjorde att jag sov så bra. Kan tänka mig att det för många låter konstigt och oseriöst, men jag har en tendens att inför saker, som jag tycker är viktiga för mig, att stressa upp mig rejält dagen innan och då blir det allt som oftast dålig sömn som resultat. Erdinger veteöl, är något väldigt speciellt i både smak och effekt vid träning. På mig funkar det väldigt bra, men vill betona att jag väldigt sällan dricker mer än 2 stycken. Jag är inte ute efter berusningen utan mer den avslappnande känslan. Har druckit just Erdinger nu i över ett år på lördagar och ibland även på fredagar.

Så vid 9:30 blev det till att cykla ner till stan och efteranmäla sig. Väl hemma igen hos D, så kom det lite fjärilar i magen, var så osäker på formen och om jag toppat formen rätt. Hade inga referenser denna gången, så var väldigt osäker på vilken fart jag skulle kunna hålla. Men som jag sagt innan, idag var det känslan som var viktigast för mig. De sista dagarna har varit relativt lugna träningsmässigt.

Musikmilen med Garminklockan, Medelpuls 169. Maxpuls 185

Väl på startlinjen var det nervöst och spänt. Öppnade första kilometern på 3:43, alldeles för snabbt men det kändes lätt och jag blev inte så orolig, kom snabbt in i 4-taktsandning och hade i början lite svårt att räkna så jag tappade bort mig lite ibland blev 15 steg innan jag bytta till den andra foten ibland upp mot 20. Men det var trångt och jag letade efter bra ryggar med lagom tempo. Efter 1 kilometer blev det lite mer utkristalliserat och fältet tunnades ut allt mer. Hittade en rygg som höll 3:52 tempo, bestämde mig för att hänga på honom, 2:a till 4:e kilometern flöt på fint och det kändes väldigt kontrollerat med 4-taktsandningen, bytte fot utan besvär vart 20 steg ungefär. Men mellan 4:e till 5:e kilometern steg ansträngningen lite och jag låg på absolut max på 4-taktsandningen nu, föll då och då ur den och det blev lite okontrollerat. Ville helst inte släppa honom för det fanns ingen annan i direkt närhet, vi låg lite i ett vakuum. Vid 5 kilometer tog jag lite vatten, men fick inte i mig knappt något, kanske en mun. 5 kilometer passerades på  19:14, lite väl hårt. Nu hade jag riktigt svårt att följa ryggen. Då kom en liten backe, jag lyckades suga i hela vägen upp men efter utförslöpan som följde blev jag tvungen att släppa, då hade vi börjat komma ifatt en del tröttnande löpare så det fanns lite andra ryggar att följa.
Jag gick i detta läge över i en naturlig 3-taktsandning, ansträngning var högre och det började bli tufft, Här hade jag en svacka både fartmässigt och mentalt, hittade en ny rygg efter 5,5 men han hade tröttnat för mycket så jag var tvungen att springa om honom. Fick se en ny 30-40 meter fram. Men sprang säkert 1 kilometer ensam innan jag var ifatt honom. Det var en kille jag kände. Han är 3 år äldre än mig och började träna för 4 år sedan. Hans utvecklingskurva är helt otrolig. Jag hade inte sett honom innan i loppet så han hade varit före mig hela tiden. Jag fick kämpa på rätt bra innan jag fick hans rygg. Jag förivrade mig dock inte utan låg hela tiden på en kontrollerad 3-takts andning. Jag låg bakom honom i 5-600 meter och kände att vi höll en stabil fart.
Men så vid 7,5 kilometer så svänger banan nästan 180 grader. Killen framför mig blir anvisad att svänga, av vägvakter, men dom visar honom rätt in i avspärrningarna och han får tvärstopp, jag ser hela tiden vad som är på väg att hända och hinner i sista stund undvika att gå samma öde till mötes. Att få tvärstopp vid sådana här ansträngningar så pass långt in i loppet är inte bra. Jag sprang om och förbi honom, hade ingen ny rygg att ta sikte på, nu började även uppförsbackarna komma, men jag höll mig fokuserad och tänkte på min andning. Det flöt på och det började bli mer publik igen och med 1 kilometer kvar fick jag syn på en kille men han var långt framför, nu visste jag att det var nära mål, men det var bara uppför nu, inte så brant men uppför. Vid Domkyrkan var det 500 meter kvar och jag kände att nu var det bara att ge allt, pulsen var 180 nu. Jag kom ifatt en kille och tryckte till. trodde att det var ungefär 100 meter kvar, men missbedömde rejält, det var nästan 300 meter kvar och uppför. Fick ta ut det allra sista som fanns kvar. Föll ihop helt slut efter mållinjen pulsen var då 185, vilket blev dagens högsta puls.

Jag är väldigt nöjd med de första 8 kilometerna som kändes helt under kontroll. Det som förbryllar mig återigen vid tävling är min höga medelpuls och även maxpuls. På träning kommer jag aldrig över 175 hur mycket jag än tar ut mig. På ett riktigt hårt tempopass som motsvarar detta lopp rent ansträngningsmässigt brukar medelpulsen var 160, idag var den 169. Har haft samma erfarenhet tidigare också. På Växjöloppet för 3 år sedan hade jag 188 i maxpuls vid målgång. Det sägs att maxpulsen minskar med 1 slag/år. Verkar stämma bra på mig. Jag vägde 74 kilo på morronen, 2 kilo mer än min bästa tid på milen för 1,5 år sedan. Men detta loppet var väldigt kontrollerat för att vara mig. Kände mig aldrig orolig för att inte orka, visst öppnade jag lite för hårt, de sista 5 kilometerna gick lite saktare än de första. Men den sista kilometern är uppför och de sista 5 är även mer kuperade än de första 5 kilometerna.

Det var en folkfest i stan och riktigt trevlig stämning utmed banan, men tyvärr så klarar jag inte att ta in allt runt omkring. All energi går till löpningen. Orkestrarna utmed banan hörde jag med jämna mellanrum men såg dom inte. Vädret var väldigt bra, soligt cirka 20 grader och i princip vindstilla.
Jag är nöjd med känslan idag, har kunnat träna på bra sista tiden, men skulle kanske för att optimera min tid ännu lite mer behövt dra ner på mängden några dagar tidigare. Hade mina Salming Race idag och det kändes perfekt, inte lika skönt som VFF i våras men bra nära. Dessa skor funkar i lite högre farter men är väldigt slitsamma för lederna vid farter över 4:15 för mig. Då funkar dom inte.

Till skillnad från tidigare lopp känner jag mig inte helt slut nu så här några timmar efteråt, tror det beror på att jag de sista veckorna fått in ett långpass i veckan. Har lite funderingar på att prova på Växjö maraton senare i höst, Vi får se hur det flyter på med träningen framöver, Men jag ska lägga ännu mer fokus på de långa passen framöver.

7 kommentarer:

  1. Härligt löpt och grattis till bra resultat.

    SvaraRadera
  2. Bra Nisse. Hur lyckas du med att hålla nya löpsteget i hög ansträngning? Jag har själv hållit på sen i julas med att komma upp i ett högre steg, men ibland när det går fort tappar jag litet fokus. Annars verkar du ju vid det här laget ha bra mara-grund, jag har funderat på Växjömaran, men i år ligger den litet för nära Lidingöloppet och dessutom har vi annat inplanerat den helgen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Urban.

      Tack. Sedan jag läste ditt svar nu på söndagsmorronen så inser jag att just fotisättning och stegfrekvens hade jag absolut ingen koll på igår. När jag springer mina träningspass brukar jag minst en gång per runda kolla av dom sakerna, brukar ligga på cirka 172 i 4:15 fart. Och ungefär 180 steg vid 4:00 fart, men i går låg fokus helt på att hitta ryggar och på att låta andningen styra farten än tvärtom. Men hade mina tunna Salming race och känner mig bra både i fötter och ben så här dagen efter. Brukar känna en hel del träningsvärk dagen efter ett hårt lopp i vanliga fall. Men känner mig förvånansvärt pigg idag. Men tack för att frågade för det måste jag ha bättre koll på nästa gång det är dags för lite högre farter.

      Radera
    2. Hej Nisse, jag kan fortfarande två dagar efter mitt intensiva pass i tunna skor, känna en viss trötthet i fotlederna. Ffa den vänstra (som är min generellt svaga sida). Jag brukar inte ha koll på stegfrekvens, men kan känna att man sjunker ner i steget, så blir det automatiskt lägre frekvens . Nå. Du verkar ha stärkt upp muskulaturen bra, sen är du kanske tre-fem kilo lättare än mig. Jag var nere på 76 innan maran, men sommarens goda...jag kan erkänna att jag också gärna tar mig en fredagsöl.

      Radera
    3. Hej

      Hur lång är du? Jag är 185 cm lång. Det märks skillnad i känslan av lätthet om man kan gå ner några kilo. Speciellt det som gärna vill komma runt magen. Fotlederna har känts allt bättre under hösten för min del. Har tänkt börja på med lite stiglöpning igen, det tror jag mycket på för att stärka lederna. Även någon runda i veckan med VFF, men där måste i alla fall jag var väldigt försiktig. Det är en underbar känsla att springa i VFF, men så förrädiskt för det är så förtvivlat lätt att dra på sig överansträngningsskador. Ja, vi vill alla bli lite bättre, det som kan vara svårt att göra avkall på är god mat, öl och choklad. Tror det viktigaste ändå är att hitta en sund balans, för det är ändå välmåendet som är det som räknas på sista raden. För min del vill jag ha en känsla av att de hela tiden finns saker som jag kan förbättra, annars är jag lite rädd för att det infinner sig ett mått av uppgivenhet om man tror sig gjort allt som står i ens makt för att uppnå ett visst resultat.

      Radera
    4. 188cm. Mina drygt tre mer fokuserade löparår har tagit mig från 34" till 31" i jeansmidja. Jag pratade nyss med min hårdsatsande granne -triatlet- hon kör mycket rakt ut i skogen, på tvärsen mot stigarna. Det är jag inte sugen på än, och jag ser fortfarande stadig förbättring i mina resultat.

      Radera